Den 7 juni i år slog Håkan Hellström nytt svenskt rekord. Hans tre timmar långa konsert på Ullevi sågs av 69 349 åskådare, fler än någon annan artist lockat i Sverige.

Nu hamnar konsertdagen på bio, filmen med det fantasifulla namnet ”Håkan Hellström på Ullevi den 7 juni 2014” visas i 24 svenska städer den 15 december. Biljetterna släpps i morgon.

– Jag hoppas att en bråkdel av de som var på konserten vill se den igen. Det är därför vi gjort den, säger han.

Håller sig till sin gitarr

Hur pass involverad har du varit?

– Inte alls. Jag har mest fokuserat på att mixa skivan från konserten. Men jag är delaktig i det på ett sätt, eftersom jag ju är med på scenen, ha ha. Men de håller på och fixar med det nu, jag kanske kommer få vara med lite. Men jag känner också att det är ett annat forum, jag är ju inte filmklippare. Och jag tror inte att man ska försöka vara någonting som man inte är. Du vet, när det börjar gå bra för vissa artister så börjar de göra allt möjligt. Göra film, vara skådisar, och så blir allt halvdåligt. Jag håller mig bara till min gitarr.

Fast nu blir det film, och du hade ju en roll i ”Känn ingen sorg”?

– Har jag det? Haha, nej, jag stod ju bara på ett torg och spelade gitarr. Det var ingen vidare insats tycker jag, det räknas inte.

Vad hoppas du att konsertfilmen ska ge dina fans?

– Oj, kanske att ett uns av kvällen kommer tillbaka till dem. En doft av dagen och kvällen.

Filmen lanserades på ett pressmöte på biograf Bergakungen i Göteborg i dag. Hellström gav ett 15-tal intervjuer med tv, radio, tidningar och hemsidor. Men han känner ingen trötthet.

Blir generad

– Nej, det här är ingenting. Det är inte som att laga avlopp, jag är glad över att jag slipper ha ett vanligt kneg. Det är svårt att klaga.

Filmen visar delar av konserten, men också fansens uppladdning och resa till Göteborg. Hellström hyllas förbehållslöst i de klipp som spelas upp.

Vad känner du själv när du får höra sånt?

– Jag blir alltid lite generad när det pratas om mig i såna ordalag. Det är inte helt friktionsfritt i mitt inre. Jag vill inte säga någonting, jag blir väldigt glad och rörd. Men det är inte helt lätt för mig heller. Jag är liksom, ”ni behöver inte säga så, ni behöver inte säga så”. Men det ska bli kul att se filmen, och jag är väldigt glad att de uppskattar musiken och att de tycker om det här så mycket. Det är få förunnat, det inser jag.

Vad minns du starkast, så här fem månader efter konserten?

– Det är så mycket, det är allt runt omkring, när vi repade. Det är så mycket, och det ryms inte i filmen tyvärr. Det gör ju inte det. Men det är så många minnen och fina små ögonblick.

”Det finns en smärtgräns”

Blev konserten som du hade tänkt dig?

– Ja, den blev nästan exakt som jag hade tänkt innan. Jag var lite fundersam hur det skulle gå att spela i tre timmar faktiskt, det hade vi aldrig gjort innan. Vi hade spelat i två och en halv timme många gånger, men just tre timmar. Hur skulle det gå? Men jag kände inte av det en sekund, jag var inte ens trött efteråt. Jag fick sån energi från publiken, musiken och stämningen. Jag kunde ha hållit på ännu längre.

Så nästa gång blir det ännu längre…?

– Nej, gud nej. Det finns en smärtgräns. Det upplever jag själv, när jag varit på konserter. När det blir för långt så är det inte roligt. Man måste, för publikens skull, hålla ner det någorlunda.